Är nöjd - och vill inte samla medaljer på hög
Hallå där, allesammans
Är på en plats för närvarande som jag så gärna har velat komma tillbaka till - Karibiska havet och Dominikanska republiken.
Augusti 2010 och ni som känner mig vet att jag var här senast. Den gången handlade det om Junior-VM i handboll för damer. Men som så många gånger när det handlar om mästerskapet hinns det sällan att se landet tlil 100 %, likaså denna gången också.
Nu har jag tagit ett belsut att lämna efter tre år rollen som överledare/materialare. Tre år får räcka med det Svenska J & U-landslaget födda 1992/93, det återstår visserligen en säsong till med ett förhoppningsvis Junior VM-spel i Tjeckien i juli månad nästa sommar, men för mig spelar det ingen roll. Det är slut för den här gången, och jag berättar gärna mer.
Allt började för tre år sedan mars 2008 och förbundskapten Camilla Eriksson frågade om jag kunde tänk mig att vara överledare och ta hand om materialet för dåvarande J-landslag. Visst tänkte jag, det kan jag göra. Alla som känner mig vet att gör jag något ordentligt så gör jag det tlil 100 %.
Den officiella rollen är alltså överledare/materialare - en tuff roll men också väldigt viktig. Min ambition har hela tiden varit att ligga ett steg före. Det skall altid finnas rentvätt, det ska vara ok med biljetterna, måltiderna ska ha bokats in och så vidare.
Första resan blev Portugal oktober 2008 och Scand Iberico, redan här kände jag att det finns något gott i detta landslag. Det vimlar av talanger och det gick bra i matcherna mot bl a Spanien, Norge och Danmark,
sedan har resan gått vidare. Det blev Junior EM 2009 i Serbien efter kvalspel (mars) i Borlänge mot bl a den röda björnen Ryssland. Efter denna match kändes det långt kvar internationlellt för Sverige, men det var då. Nu tre år senare har Sverige med hästlängder gått förbi Ryssland, vilket har bevisats mot i junior-VM och Ungdoms-EM i Holland
2009 års mästerskap i Serbien var ett mästerskap mycket av se och lära, vilket vi alla gjorde.
Det blev en 7:e plats och känslan fanns där att det finns ett par snäpp till med detta landslag, vilket i sig skulle visa sig.
Det gjordes en rejäl utvärdering och i april 2010 i Danmark avgjordes SOC i Kolding med omnejd. Det blev också starten till "Vägen mot VM-guld".
Ihop med Camilla, Jocke, Ulrika och fystränare Mikael Mattsson var vi tydliga i budskapet. Målet var " Att vinna VM-guld"
Vi var som bekant redan kvalificerade för JVM i Dominikanska republiken och kunde därmed lägga planeringen i god tid inför mästerskapet.
Resultaten i SOC i Danmark visade också styrka genom att bland andra besegra Frankrike, som året före slutade fyra i JEM.
Frankrike
Det är här det hårda arbetet gjordes under hela våren och sommaren. Det engagerades i massor. Här gjordes ett otroligt arbete med många timmars planering. Allt från att fixa lägerplatser, beställning av mat, flygbiljetter m.m. Det går inte att komma ihåg allting som har gjorts, det var massor. Hela förberedelseprocessen var i detalj planerad. Det fanns ingenting åt slumpen.
Jag minns att vi presenterade ett bildspel "Vägen mot VM-guld" i Danmark för både spelare och ditresande föräldrar. Det fanns säkert en och annan som funderade egentlige av detta budskap. Men vi visste att vi hade goda möjligheter, vi visste också att vi måste våga sticka fram hakan, sedan om det är typiskt osvenskt eller inte får andra sia om. Vi inom ledargänget visste i alla fall vad vi ville med detta landslag.
Lunds stad känns i bland som andra hemorten. Många samlingar har skett före avresan i just Lund. Dels är det närheten till det mesta, dels är det praktiska saker som gör det bra, men framför allt har vi genom lagbygget valt Lund med omnejd eftersom flera av spelarna i landslaget bor i Lund eller i närheten. Vi har genom lagbygget valt att spelarna bor hemma hos varandra, vilket skall säga direkt. Detta är en stor förklaring till detta landslagets framgångar och samtidigt tacka till alla underbara föräldrar som har ställt upp för detta landslag.
Lunds centrala delar där vi också lekte oss fram till en stadsorientering med mycket skratt.
Som jag tidigre berättade är vägen mot VM-guldet noga planerad. Det började redan på flygplatsen i Köpenhamn med exakta sov- och måltider. Det väntades en lång flygtripp.
Väl framme (tidig morgon) på flygplatsen i Dominikanska republiken via Miami var det inte helt problemfritt med arrangören, men som tur var hade vi som sagt en noga förberedelse. "Vi lägger ingen energi på det som inte kan påverkas". Vilket vi också höll inombords.
Att spela ett mästerskap i Karibien är något helt annorlunda och tillhör verkligen inte vardagen. Väl på plats, väl på plats på rätt hotell m.m så var det sammantaget ett okej mästerskap.
När mästerkspet väl hade börjats och svenska fans allihopa fanns på platsen började vägen mot VM-guld och match i match övertygde Sverige och när vi besegrade Spanien efter stor dramatik i förlängning förstod jag att nu är det något riktigt stort på gång. Jag tänkte också på att mobiltelefon ringde allt oftare och svenska medier började höra av sig.
Aldrig tidigare har ett Svenskt damhandbollslandslag vunint medalj i de stora mästerskapen. Nu fanns chansen och den var nära. Holland i semifinal, en motståndare som blågult alltid har spelat jämnt mot. Nu blev det 39-21, ja du läser rätt. Vilken utskåpning och VM-final nästa...vilken glädje det var. Vilket jag nu minns när jag är inne i den stora finalarenan över ett år senare.
Just här inne där jag står och skriver denna blogg avgjordes JVM-finlaen. Sverige mot Norge 32-29 och en final som var avgjord redan efter första halvleken (17-7). En liten kuriosa. Mina matchskor hänger kvar på en spik i väggen i vaktmästarrummet.
Äntligen en svensk damhandbollsframgång i ett mästerskap.
Linn Blohm, historisk svensk lagkapten höjer VM-bucklan från Dominikanska republiken den 12 augusati 2010.
Foto: Peter Domeij.
En fantastisk bild, en bild som betyder glädje och resultat för ett helvetes slit.
Ett dygn jag aldrig glömmer. I dag står jag på denna plats. Har åkt över ensam för att bland annat få återupleva gamla goda minnen.
Resten av året var en härlig känsla. Att få tituelera sig som världsmästare, hyllningar från kors och tvärs och spelarna fick kredit på sina "hemorter"
Den stora tackföreställningen skedde i januari i år när herrarnas VM invigdes i Göteborg och hyllningarna var stora när världsmästarna klev in i pausunderhållningen. Ett starkt ögonblick.
Efter lite distans till det hela har jag känt efter att tre år får räcka. I augusti i år avgjordes UEM i Holland. Ett mästerskap som jag måste erkänna var svårt att hitta kraft och driv till. Det blev ett mästerskap där nu Sverige var ett jagat byte, ett mästerskap där Sverige slutade 5:a, vilket i sig är två placerngar bättre än från 2009 i Serbien.
Men det var också ett mästerskap där jag tog beslutet att nu får det vara nog. Tre år får räcka med glädje och engagemang. När inte drivet och engagemanget finns kvar är det bättre att lämna över till någon. Nu får istället nya utmaningar vänta eller som jag brukar säga till spelarna dags för "nya möjligheter"
Resan hit till Dominikanska republiken är värd varenda krona. Har haft tillgång till Sveriges konsulatet och präst (Svenska kyrkan) Ragnar Berglund. Ett äventyr som i sig är värd en egen redogörelse, vid något annat tillfälle
Här ett axblock av bilder med landslagets treårsresa.
Tomten kom påbesök till ett av landslagens läger i december 2010
Världsmästarna på redaktion av GT i Göteborh januari 2010
och fick dessutom en egen VM-tårta
Med dessa rader och bilder tackar jag för mig.
Jag vill inte samla medaljer på hög utan väljer nu att kliva av och njuta av det som har varit.
Tack till samtliga, samtliga spelare som har envisats hört mig röst i tid och otid, alla nära ledare/tränare som har hört mig skrika, skratta, varit förbannad och varit glad, tack till personalen på Svenska HF som har svarat för ett gott samarbete, men framför allt tack alla goda föräldrar som har funnits till hands i ur och skur.
"Tänk positivt - i morgon kan det vara för sent"
Ha en bra dag
Robban Z
Fotnot: Vi syns säkert i någon av handbollshallarna, men då som den åttonde spelaren på läktaren och förhoppningsvis njuter av spelet.
Är på en plats för närvarande som jag så gärna har velat komma tillbaka till - Karibiska havet och Dominikanska republiken.
Augusti 2010 och ni som känner mig vet att jag var här senast. Den gången handlade det om Junior-VM i handboll för damer. Men som så många gånger när det handlar om mästerskapet hinns det sällan att se landet tlil 100 %, likaså denna gången också.
Nu har jag tagit ett belsut att lämna efter tre år rollen som överledare/materialare. Tre år får räcka med det Svenska J & U-landslaget födda 1992/93, det återstår visserligen en säsong till med ett förhoppningsvis Junior VM-spel i Tjeckien i juli månad nästa sommar, men för mig spelar det ingen roll. Det är slut för den här gången, och jag berättar gärna mer.
Allt började för tre år sedan mars 2008 och förbundskapten Camilla Eriksson frågade om jag kunde tänk mig att vara överledare och ta hand om materialet för dåvarande J-landslag. Visst tänkte jag, det kan jag göra. Alla som känner mig vet att gör jag något ordentligt så gör jag det tlil 100 %.
Den officiella rollen är alltså överledare/materialare - en tuff roll men också väldigt viktig. Min ambition har hela tiden varit att ligga ett steg före. Det skall altid finnas rentvätt, det ska vara ok med biljetterna, måltiderna ska ha bokats in och så vidare.
Första resan blev Portugal oktober 2008 och Scand Iberico, redan här kände jag att det finns något gott i detta landslag. Det vimlar av talanger och det gick bra i matcherna mot bl a Spanien, Norge och Danmark,
sedan har resan gått vidare. Det blev Junior EM 2009 i Serbien efter kvalspel (mars) i Borlänge mot bl a den röda björnen Ryssland. Efter denna match kändes det långt kvar internationlellt för Sverige, men det var då. Nu tre år senare har Sverige med hästlängder gått förbi Ryssland, vilket har bevisats mot i junior-VM och Ungdoms-EM i Holland
2009 års mästerskap i Serbien var ett mästerskap mycket av se och lära, vilket vi alla gjorde.
Det blev en 7:e plats och känslan fanns där att det finns ett par snäpp till med detta landslag, vilket i sig skulle visa sig.
Det gjordes en rejäl utvärdering och i april 2010 i Danmark avgjordes SOC i Kolding med omnejd. Det blev också starten till "Vägen mot VM-guld".
Ihop med Camilla, Jocke, Ulrika och fystränare Mikael Mattsson var vi tydliga i budskapet. Målet var " Att vinna VM-guld"
Vi var som bekant redan kvalificerade för JVM i Dominikanska republiken och kunde därmed lägga planeringen i god tid inför mästerskapet.
Resultaten i SOC i Danmark visade också styrka genom att bland andra besegra Frankrike, som året före slutade fyra i JEM.
Frankrike
Det är här det hårda arbetet gjordes under hela våren och sommaren. Det engagerades i massor. Här gjordes ett otroligt arbete med många timmars planering. Allt från att fixa lägerplatser, beställning av mat, flygbiljetter m.m. Det går inte att komma ihåg allting som har gjorts, det var massor. Hela förberedelseprocessen var i detalj planerad. Det fanns ingenting åt slumpen.
Jag minns att vi presenterade ett bildspel "Vägen mot VM-guld" i Danmark för både spelare och ditresande föräldrar. Det fanns säkert en och annan som funderade egentlige av detta budskap. Men vi visste att vi hade goda möjligheter, vi visste också att vi måste våga sticka fram hakan, sedan om det är typiskt osvenskt eller inte får andra sia om. Vi inom ledargänget visste i alla fall vad vi ville med detta landslag.
Lunds stad känns i bland som andra hemorten. Många samlingar har skett före avresan i just Lund. Dels är det närheten till det mesta, dels är det praktiska saker som gör det bra, men framför allt har vi genom lagbygget valt Lund med omnejd eftersom flera av spelarna i landslaget bor i Lund eller i närheten. Vi har genom lagbygget valt att spelarna bor hemma hos varandra, vilket skall säga direkt. Detta är en stor förklaring till detta landslagets framgångar och samtidigt tacka till alla underbara föräldrar som har ställt upp för detta landslag.
Lunds centrala delar där vi också lekte oss fram till en stadsorientering med mycket skratt.
Som jag tidigre berättade är vägen mot VM-guldet noga planerad. Det började redan på flygplatsen i Köpenhamn med exakta sov- och måltider. Det väntades en lång flygtripp.
Väl framme (tidig morgon) på flygplatsen i Dominikanska republiken via Miami var det inte helt problemfritt med arrangören, men som tur var hade vi som sagt en noga förberedelse. "Vi lägger ingen energi på det som inte kan påverkas". Vilket vi också höll inombords.
Att spela ett mästerskap i Karibien är något helt annorlunda och tillhör verkligen inte vardagen. Väl på plats, väl på plats på rätt hotell m.m så var det sammantaget ett okej mästerskap.
När mästerkspet väl hade börjats och svenska fans allihopa fanns på platsen började vägen mot VM-guld och match i match övertygde Sverige och när vi besegrade Spanien efter stor dramatik i förlängning förstod jag att nu är det något riktigt stort på gång. Jag tänkte också på att mobiltelefon ringde allt oftare och svenska medier började höra av sig.
Aldrig tidigare har ett Svenskt damhandbollslandslag vunint medalj i de stora mästerskapen. Nu fanns chansen och den var nära. Holland i semifinal, en motståndare som blågult alltid har spelat jämnt mot. Nu blev det 39-21, ja du läser rätt. Vilken utskåpning och VM-final nästa...vilken glädje det var. Vilket jag nu minns när jag är inne i den stora finalarenan över ett år senare.
Just här inne där jag står och skriver denna blogg avgjordes JVM-finlaen. Sverige mot Norge 32-29 och en final som var avgjord redan efter första halvleken (17-7). En liten kuriosa. Mina matchskor hänger kvar på en spik i väggen i vaktmästarrummet.
Äntligen en svensk damhandbollsframgång i ett mästerskap.
Linn Blohm, historisk svensk lagkapten höjer VM-bucklan från Dominikanska republiken den 12 augusati 2010.
Foto: Peter Domeij.
En fantastisk bild, en bild som betyder glädje och resultat för ett helvetes slit.
Ett dygn jag aldrig glömmer. I dag står jag på denna plats. Har åkt över ensam för att bland annat få återupleva gamla goda minnen.
Resten av året var en härlig känsla. Att få tituelera sig som världsmästare, hyllningar från kors och tvärs och spelarna fick kredit på sina "hemorter"
Den stora tackföreställningen skedde i januari i år när herrarnas VM invigdes i Göteborg och hyllningarna var stora när världsmästarna klev in i pausunderhållningen. Ett starkt ögonblick.
Efter lite distans till det hela har jag känt efter att tre år får räcka. I augusti i år avgjordes UEM i Holland. Ett mästerskap som jag måste erkänna var svårt att hitta kraft och driv till. Det blev ett mästerskap där nu Sverige var ett jagat byte, ett mästerskap där Sverige slutade 5:a, vilket i sig är två placerngar bättre än från 2009 i Serbien.
Men det var också ett mästerskap där jag tog beslutet att nu får det vara nog. Tre år får räcka med glädje och engagemang. När inte drivet och engagemanget finns kvar är det bättre att lämna över till någon. Nu får istället nya utmaningar vänta eller som jag brukar säga till spelarna dags för "nya möjligheter"
Resan hit till Dominikanska republiken är värd varenda krona. Har haft tillgång till Sveriges konsulatet och präst (Svenska kyrkan) Ragnar Berglund. Ett äventyr som i sig är värd en egen redogörelse, vid något annat tillfälle
Här ett axblock av bilder med landslagets treårsresa.
Tomten kom påbesök till ett av landslagens läger i december 2010
Världsmästarna på redaktion av GT i Göteborh januari 2010
och fick dessutom en egen VM-tårta
Med dessa rader och bilder tackar jag för mig.
Jag vill inte samla medaljer på hög utan väljer nu att kliva av och njuta av det som har varit.
Tack till samtliga, samtliga spelare som har envisats hört mig röst i tid och otid, alla nära ledare/tränare som har hört mig skrika, skratta, varit förbannad och varit glad, tack till personalen på Svenska HF som har svarat för ett gott samarbete, men framför allt tack alla goda föräldrar som har funnits till hands i ur och skur.
"Tänk positivt - i morgon kan det vara för sent"
Ha en bra dag
Robban Z
Fotnot: Vi syns säkert i någon av handbollshallarna, men då som den åttonde spelaren på läktaren och förhoppningsvis njuter av spelet.
Kommentarer
Trackback
